fredag 5. april 2013

Jeg kjenner en liten moder Teresa



Å kjenne er nok et for sterkt uttrykk, men det er en på et diskusjonsforum jeg har lagt merke til. Fordi hun skriver så bra. Hun utrykker seg så bra og får dype meninger i enkle ord. Akkurat som moder Teresa får gjort. Hun peker på Jesus med det hun skriver, og Jesus har en stor plass i hennes hjerte. Hun kommer med gullkorn hele tiden,  ofte forklart med bibelen. Og jeg beundrer henne slik jeg også beunderer moder Teresa.

Det er enkelte jeg tror hun konfronterer med sin tro. For hennes tro er for enkel for enkelte. De kommer med bemerkninger om at så enkelt er det nok ikke. De forstår ikke at hennes ord dekkes av det hele, for det er så enkelt. Men for de som gjør sine gjerninger til rett tid, de ønsker ikke at det skal være så enkelt. Hun er visst en torn i øyet for enkelte.

Noe jeg ble forundret over var når moder Teresa fortalte at hun ikke opplevde Guds nærvær. Hun av alle, som med sine gullkorn forklarte så bra Guds kjærlighet. Det forundret meg også når hun på diskusjonsforumet  fortalte at hun ikke opplevde Guds nærvær i bønn. At Gud var mer til stede i bibelen. At alt handlet om tro og ikke følelser. Og det er jeg enig i.

Bønn har alltid vært min greie. Det å bare være i Guds nærvær og ha en relasjon med han. Det var slik det begynte for meg. Og skal jeg plasere meg et sted så er det nok hos mystikerne. For i førsten så forsøkte jeg å finne min plass, og jeg trodde at det var hos karismatikerne. Men problemet for meg var at Jesus var en plass veldig nære meg, mens de ba til en Gud lenger borte, og jeg fikk ikke til at Jesus som var nære meg og Gud som var høyt der oppe slik at man ropte og strekte seg etter han, var den samme. Ikke så at jeg tror vi tilber forskjellige Guder, men forestillingen om Gud var forskjellig.

Hun og jeg har mye til felles i vårt møte med karismatikken. Vi fant oss aldri helt til rette, eller når vi gjorde det så mistet vi litt av oss selv. Vi begge har til felles at vi forlot karismatikken. 

Men hun og jeg er forskjellige. Jeg fant ut at i den katolske messe, så ikke nok med at Jesus som jeg elsker stod sterkt ved siden av meg, men Han blir bare enda større. For alt i Messen tilber Jesus slik som jeg kjenner Han, og det blir en veldig sterk bønn for meg. Messen er jo en bønn, og Messen er høydepunktet i DKK.

Hun har funnet en annen vei. Og det fins mange veier til Jesus.  Vi er forskjellige i mange meninger, men vår tro på Jesus er den samme. Og jeg vil også tro at det er mange karismatikere jeg kan finne enhet med. For de som setter Jesus først og også gjerne sist.

Jeg har vel lært litt av henne og moder Teresa at Gud kan være nære selv om Han glimrer med sitt nærvær. For vi mennesker er forskjellige og vi må godta det. Kristi kropp har ulike lemmer, men det er når vi samarbeider med hodet at vi kan fungere sammen. Jeg har lært at man ikke trenger å oppleve Gud så sterkt, at Gud allikevel kan være sterkt til stede i troen, selv om Han ikke er det i følelsen. Og mennesker kan elske Gud like høyt for det, og de kan elske sin neste like høyt for det.

Og det er slik vi kjenner moder Teresa. Hennes store kjærlighet til Gud, og hennes store kjærlighet til sin neste. Slik kjenner jeg også  "den lille moder Teresa" som har fått meg til å forstå bedre moder Teresa, for jeg skjønte ikke  moder Teresa når hun sa hun ikke på flere år hadde kjent Guds nærvær.

Men like fullt har Gud vært der, og virket gjennom henne. Og det gjør Gud for alle selv om de ikke kjenner noe nærvær av Gud. Vi har lært å kjenne på frukten hvilke tre det tilhører. En mild bris full av Guds nåde er det når jeg leser hva både moder Teresa skriver men også når hun på diskusjonsforumet skriver ned sine tanker om Gud. De er så riktige og så gode og det viktigste av alt de sprer Guds velsignelse, og det er det ikke alle som gjør.


1 kommentar:

Staffan Humlebo sa...

Tack för en underbar blogg !!

Det här känner jag igen:

"Men problemet for meg var at Jesus var en plass veldig nære meg, mens de ba til en Gud lenger borte, og jeg fikk ikke til at Jesus som var nære meg og Gud som var høyt der oppe slik at man ropte og strekte seg etter han, var den samme..."

När jag talar med människor om detta att Gud inte är på avstånd från oss utan vill bo inom oss, får jag ofta tre olika svar. De kommer i regel i eposten några dagar eller veckor senare. De kommer i tre former:

1 det är för enkelt, för direkt, för lätt
2 jag har prövat det du säger om Gud och det funkade inte
3 jag blir lycklig av det du säger och det funkar men min pastor säger att det är en villfarelse och villolära

Jag är inte någon långrandig brevskrivare. Men till den första säger jag nog endast att Jesus lovat oss en enkel och lätt börda och att vi ska kasta bördorna på vår Herre Jesus som Petrus uttrycker det.

Till den andra försöker jag så artigt som möjligt ifrågasätta vad “pröva” kan innebära. Jag förmodar att personen tänker på det jag sagt och sedan tittar sig omkring. Kanske någon bekant dyker upp och de börjar prata om något och borta är all tanke på Guds omedelbara närhet, alltid tillgänglig här i det som sker här. Och så upplever personen att hon eller han “prövat”. Eller så blir personen sittande stilla efter att ha tänkt på det jag sagt och så kommer som vanligt en rad tankar på annat som kanske är ganska trist att tänka på. Och så “fungerade” inte mitt budskap om Kristi fokus på oss i just det som händer.
Jag brukar svara att vi nog inte ska “pröva” Gud på det sättet. Vad vi än gör är Herren här innan vi gör det och i varje omständighet så som den är när den sker. Alltså prövar vi aldrig Gud, det låter sig inte göra. För att parafrasera Ingemar Stenmark: det är bar å ta emot ! Möjligtvis kvalificerat med ett “Kom in !” till Herren som knackar på dörren till din inre bostad.

Den tredje reaktionen är kanske mest intressant. En person som blir lycklig i Gud genom att se honom som närvarande i sitt liv och allt som sker, får höra av sin pastor att det är villolära eller åtminstone betänklig mystik. Jag brukar uppmana till djupare tacksamhet till Gud för att Han är i just det som sker, alltså även i samtalet med personer som inte alls förstår, kanske pastorn rentav. Och varför inte försäkra just pastorn om Herrens närvaro och uppmuntra till mindre ängslan? Och önska lycka till i att ta emot.