Nu skall jag skriva om något jag tycker är svårt att skriva om. Då jag bodde i Stockholm var det en artist som gjorde ett spesielt inntryck på mig. Thomas Di Leva. Jag har inte tänkt så mycket på honnom senn tills jag hittar honnom på en video i bloggen till den moderna munken ! :)
Thomas Di Leva får mig att minnas mina tidigare känslor. Ett ständig längsel efter något jag inte visste vad var. Thomas Di Leva får mig att minnas mig själv hur jag var, men också min samboer. Det är inte många min fd. samboer kan sammanliknas med. -En som tyckte om att gå i vackra klänningar, men ändå ingen transvesitt. -Mycket feminin, men ingen homo. Men han var mycket lik Thomas Di Leva ock var en konstnär i sina ord.
Men jag var så olycklig på den tiden, ja kansje jag alltid hadde varit olycklig, men det var på den tiden jag träffade Jesus hemma hos mig. Det var jättekonstigt. Jesus var så annorlunda vad jag hadde förväntad mig. Men Jesus är mycket bättre enn vad jag någonsin hadde klart att förestilla mig.
Jag har alltid visst om det andliga. Redan som liten så visste jag om att det fantes en andlig dimensjon. Jag såg den bara som gjennom en dimma, ock det gjorde att jag måste få reda på vad som skulte sig innanför. Jag var hela livet tiltrucken till den andliga världen.
Ock nu när jag lyssnar på Thomas Di Leva, så får det mig att minnas just mig själv en gång i tiden. Min längslar efter nåt jag inte kände. Dessa längslar som försvann då jag träffade Jesus. Inte Jesus genom någon kristen, men Jesus som kom rakt till mig. Ock Jesus gav mig sitt hjärta, ock då glömte jag mina känslor hur de har varit. Men när jag lyssnar på Thomas Di Leva så minns jag dom. Det gör att jag får så stärka känslor också för honnom. Jag får så lyst att ge honnom en kram...
