tirsdag 12. august 2008

Padre Pio - Stigmata



av Peter Halldorf

Ett tecken som väcker tro – den 16 juni helgonförklaras Padre Pio, en av 1900-talets märkligaste andliga gestalter När Gud besöker sitt folk utväljer han någon till sitt redskap. Guds utvalde blir ett tecken – ”ett tecken som väcker strid” (Luk 2:34).

Otron och det mänskliga högmodet utmanas. Medan tron får nya vingfjädrar och glädjen återvänder till dem som ännu hoppas på Gud. Gud frågar ingen till råds när han utväljer sina redskap. Han utväljer vem han vill, var han vill, när han vill. Finns då inget mönster som hjälper oss att igenkänna Guds utväljande?

Jo, Paulus har en gång för alla gett oss den ”gudomliga principen”: ”det som är dåraktigt för världen à det som är svagt i världen à det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gudà” (1 Kor 1:27-28). Det är genom enkla människor som är tecken på Guds helighet och makt som evangeliets ”doft av liv till liv” strömmar in i världen.

Naturligtvis är varje kristen kallad att vara ett sådant ”tecken”, men några utväljs att vara det på ett mer omutligt och radikalt sätt. Genom ett liv i oavbruten bön bär de mänskligheten inför Gud. Genom under och tecken gör de Gud oemotståndligt närvarande i världen.

Den 25 maj 1887 föddes i den lilla byn Pietrelcina i det fattiga södra Italien en pojke som under 1900-talet kom att bli en av dessa extraordinära människor. Redan under sin livstid var Padre Pio älskad av tusenden, ett sällsamt ”gudstecken” till glädje för det enkla folket. Av den kyrkliga auktoriteten bemöttes han dock länge med skepsis. Man satte munkavle på honom, förbjöd honom i sju år att utöva sin tjänst som präst. Men med tiden blev den kyrka som avfärdat honom överbevisad. Det genomlysta livet och den andliga kraften kunde man inte längre motstå.


Här var, insåg man, en man sänd av Gud. Nu på söndag, den 16 juni, sker helgonförklaringen av Padre Pio under högtidliga former i Rom, 34 år efter dennes död. En ”helgonförklaring” är en händelse som ter sig något främmande i en protestantisk miljö. Rätt förstådd innebär den helt enkelt att kyrkan ger sitt vittnesbörd åt en människa som utmärkt sig genom ett liv i helighet.

Helgonen är ”modeller” för det radikala liv varje kristen är kallad att leva. De är exempel som utmanar och inspirerar. Redan som barn skilde sig Padre Pio från mängden. Han var ett ovanligt barn och i byn gick han under smeknamnet ”det lilla helgonet”. Från tidiga år led han av kroppslig svaghet och sjukdom, vars orsak man aldrig lyckades diagnosticera. Själv överlät han sig åt Gud och bad om att få dela Jesu sorg över människornas hårda hjärtan. I tonåren visste han sig vara kallad. Innan fyllda 20 hade han bestämt sig för att bli munk i ett av strängaste klostren och blev som ung även prästvigd.

Den 20 september 1918 inträffade den händelse som Padre Pio själv försökte dölja in i det längsta, men som snart lät tala om sig vida omkring. Efter en lång period av intensiv bön under morgonen, då han på nytt kände bördan av Jesu nöd för världen, kom en djup frid över honom. Han såg upp mot krucifixet och upplevde plötsligt hur ett ljus flödade från det, så starkt att han måste skyla sina ögon. Han ställde sig upp som i hänryckning och lyfte händerna mot korset, för att sedan falla på knä i tillbedjan. Ingen vet hur länge han låg på golvet, kanske en timme. När han skulle resa sig upp kände han en stark smärta i den hand han stödde sig på. Från ett sår i handen rann blod. Han såg på den andra handen, och samma sak där! Även hans fötter smärtade och blödde, och när han vände sig där han låg på golvet kände han en liknande smärta i ena sidan. Skjortan var blöt och rödfärgad av blod. De stigmata, Jesu blödande sårmärken, Padre Pio fick denna morgon kom han att behålla under femtio år, fram till sin död.

När hans stigmatisering blivit känd lindade han varje dag sina händer och fötter för att så långt möjligt dölja de oavbrutet blödande såren. Padre Pio generades av de omfattande undersökningar av sina sår han tvingades utstå och all medicinsk expertis stod utan förklaring. Som om det inte var nog utgick från såren en blomsterliknande väldoft som förundrade omgivningen.

Dagen före sin död, den 2 september 1968, blödde Padre Pios sår som vanligt. När man följande dag fann honom död, var såren borta. Inte så mycket som ett ärr fanns på hans händer och fötter eller hans sida!

Genom sin stigmatisering blev Padre Pio ett märkligt ”Kristustecken”: med själva sin kropp vittnade han om ”Jesus Kristus och honom såsom korsfäst”.

Genom sitt liv och sin tjänst kom Padre Pio att förmedla kraften i Kristi uppståndelse och seger över ondska, lidande och död. Snart började människor strömma till den by på sporren av den italienska stöveln där han verkade som präst i 52 år för att få höra honom och få hans förbön. Medan en normal katolsk gudstjänst pågick någon timme, varade Padres Pios gudstjänster i många timmar. Dessa liknade inget man varit med om, när Padre Pio hängav sig i bön och tillbedjan långt utöver vad som föreskrevs i den angivna ritualen.

Framför allt är Padre Pio känd genom de tusentals helbrägdagörelser och andra kraftgärningar som finns dokumenterade i samband med hans liv. Blinda blev seende, lama började gå, döva hörde och cancersvulster försvann mirakulöst genom hans förböner. Dagligen tog han emot stora skaror av människor som sökte sig till honom för samtal och bikt.

De som kom till honom berättade efteråt hur det var som att han hade ”känt dem”. Med sitt profetiska seende visste han, likt sin mästare, ”vad som fanns i människan”. Ofta hände det även att han i biktstolen talade språk som han själv inte kunde, ett mycket praktiskt uttryck för gåvan att ”tala olika slags tungotal”!

”När man möter Padre Pio av Pietrelcina blir man insugen som i ett eldhav inför Den Helige”, skriver läkaren Christine Morris i förordet till den bok om Padre Pio, författad av den nyligen bortgångna Ulrika Ljungman, som i dagarna utkommer i nyutgåva på Artos bokförlag.

Padre Pio var en enkel fattig människa, men rikt utrustad av Anden. Hans hjärta fanns hos de små, de svaga, de lidande. Hans nöd gällde alla människors frälsning. Hans blick var oavbrutet riktad mot Gud. De andliga gåvor han var bärare av och den kraft som utgick från hans liv ”är inte för oss att förstå”, skriver Christine Morris. ”De är för oss att skåda, häpna och vara tacksamma över att Gud avslöjar sig inför våra ögon.” ¨

http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=17009